Höstterminen har börjat och de nya flororna var med på sin första övning förra veckan. Jag klassas väl ännu som nybörjare i och med att jag sjöng in i våras och därför har jag fått äran att berätta för er läsare om hur det är att komma med i gemenskapen och lära sig en hel hög nya sånger och samtidigt lära känna många underbara människor.
Som sagt sjöng jag in i våren 2013 då Florakören för första gången hade ett insjungningstillfälle inför vårterminen. Hösten 2011 försökte jag komma med första gången, men kom inte in pga stor konkurrens och för att jag bodde i Ekenäs, där jag studerade till guldsmed. I våras då jag sjöng in bodde jag hemma i Åbo och planerade mitt slutarbete, så jag satsade allt och kom in. Att komma in var en av de bästa sakerna som hänt mig på länge eftersom jag upplevt att jag saknat den gemenskap man har i samband med studierna vid ett universitet.
Efter första övningen kändes allt väldigt nytt och spännande samtidigt som jag till en del visste vad allt skulle gå ut på då BD och Flora har varit en del av min uppväxt. I och med att jag kom in i Florakören blev jag fjärde generationens studentkörsångare i min familj. Mina föräldrar hör till de FloraBD-par som träffats och blivit tillsammans medan de varit aktiva i respektive kör. Därför var det naturligt för mig att sjunga in för att föra traditionen vidare men också för att få vara en del av den gemenskap som jag saknat.
Under vårterminen en hann det hända väldigt mycket. Allting inleddes med övandet av Sam Fröjdös Requiem som definitivt var ett krävande men ett roligt verk att lära sig och uppföra. Jag bildade tillsammans med tre andra en blandkvartett med namnet Niklas Nyman, vi har superkul så detta rekommenderas. Under våren övade vi också inför vår vårkonsert som jag tyvärr inte kunde delta i pga att mitt slutarbete, däremot deltog jag i Nordenturnen som vi hade i slutet av augusti.
Nordenturnen är ett av det roligaste jag varit med om. Vi var endast en liten del av både Flora och BD som deltog men familjekänslan var desto större. En mer muschig, som Jenna ”panda” Eriksson uttrycker det, vecka kunde det inte ha varit. Resan som gick genom Sverige, med stopp i Stockholm och Linköping, till Köpenhamn var värd tappandet av rösten och förkylningen som kröp in under den sista dagen, ett bättre körminne har jag ännu inte!
Det kommande året hoppas jag att blir minst lika roligt som det senaste halvåret. Adventkonserten kommer sakta närmare och övandet av repertoaren har börjat. Denna adventskonsert kommer att bli extra speciell för mig. För första gången sedan jag föddes kommer jag inte att sitta i publiken utan stå framme i Domkyrkan och sjunga tillsamman med inte bara Flora och BD, utan också med min pappa för att tillsammans med honom och alla andra sprida den julstämning som jag varje år har fått uppleva när jag varit och lyssnat.
Många kramar
Frida Nyman, första alt i Florakören