Små stunder i en studentkör

Okategoriserade

Om att sjunga in i kören

5 Nov , 2012, 16.50 lauralyytikainen

 

Att sjunga in i Florakören är inte det lättaste. Det är alltid många som vill vara med och endast en bråkdel kommer in. Jag kom inte in på mitt första, eller ens andra försök, utan först på mitt tredje. Vill man något tillräckligt mycket, så går det nog… eller hur det nu sen var.

Första gången jag sjöng in gick det faktiskt riktigt uselt. Jag hade nyligen – eller, ja, relativt nyligen – opererat bort toncillerna och bara när jag försökte prata vanligt kunde jag låta som en tonårspojke i värsta målbrottet. Alltså inte särskilt bra. Resultatet blev ju ett försök till sång, med alltför många falska toner. Den gången blev jag inte särskilt förvånad över att jag inte slapp med i kören.

Nästa år försökte jag på nytt. Lite bättre gick det, men denna gång var jag extremt nervös, och satte kanske alltför hård press på mig själv. Jag skulle in! Då var det ju nerverna som spelade mig ett spratt. Det mesta gick helt bra, men när det kom till ”sjung en valfri sång”, mesade jag ur. Jag valde en lätt sång, som jag visste att jag kunde, medan jag också visste att jag kan göra så mycket mer. Jag var trots det helt nöjd med min insats inför musiknämnden. Besvikelsen var stor när jag fick veta att jag inte kommit in detta år heller. Jag var så ledsen och besviken att jag bestämde att inte sjunga upp fler gånger.

När hösten 2010 kom, hade jag ändrat åsikt, vilket ju inte är så ovanligt att folk gör… så jag tänkte att jag på skoj provar en gång till. Jag var lugn, tog ingen stress. Visserligen hjälpte det också att jag hade flera vänner i kören och folk jag kände, så det kändes inte som att gå på en Idol-audition (inte för att jag någonsin varit på en sådan, men jag kan tänka mig hur det skulle kännas), utan som att sjunga bland vänner. Jag var väl förberedd och mesade inte ur denna gång, utan sjöng en sång som jag tänkte att var bra för mig. Dirigenten ville att jag skulle sjunga den mycket högre än vad jag gjorde – och jag verkställde.

När resultatet kom blev jag än en gång besviken. Jag stod på trappan till Sibeliusmuseums sidodörr och läste igenom namnen. Jag hann redan bli rädd att jag inte kommit in, när jag inte fanns bland sopranerna, då min pojkvän upplyste mig om att jag hade kommit in som första alt. Jag blev glad och förvånad. Skit samma vilken stämma jag kommit in i – jag var inne! =D

Så trots att jag sjungit sopran i hela mitt liv fick jag nu börja lära mig altstämmor. Vilket var en utmaning. Att sjunga kända melodier i en sopranstämma är fint och bra, men det är så mycket mer krävande och häftigt att lära sig andra stämmor och höra hur den egna stämman låter jämsides med melodin. Jag skulle för allt i världen aldrig byta stämma, trots att det ibland går så lågt att jag inte klarar av det, men sen ibland går det så högt att jag nästan inte klarar av det. Det är otroligt roligt och givande.

När jag nu varit med en tid fick jag veta att det finns ett flertal i körleden som varit i samma situation som mig. Andra personer – personer som sjunger solon och är hur fantastiskt bra som helst – kom inte heller in på sina första försök. Så det lönar sig att prova om och om igen, om man vet att ”I can do this”.

Varje år behövs oftast nya sångare, kanske mer i någon stämma än en annan. På grund av att många passar in just i andra sopran eller första alt är det inte alltid så lätt att komma in, men om man vet att man är en helt bra sångare, så lönar det sig att försöka. Och bli inte besvikna och bittra på er själva, det är inget fel på er, felet ligger i att kören inte har rum med hur många sångare som helst. Så de så. =)

/Linda Klang

Läs också

En kommentar

  1. Jenna skriver:

    Väl talat, Linda Klang! If at first you don’t succeed, pick yourself up and try again! 🙂

Kommenteringen är stängd.