Små stunder i en studentkör

Eterneller

Intervju med eternellen Gerd Molander

13 mar , 2014, 15.02 lindaklang

 

Tidigare sångare i Florakören kallas eterneller (läs mer om dem här). Så här inför ett stundande jubileum passar det bra att komma ihåg att Florakörens snart 70-åriga existens inte är dammiga händelser i det förflutna utan att kören alltid har haft engagerade medlemmar som kommit och gått, och som fortfarande engagerar sig i Floras jubiléer och kommer på våra konserter.

Jag måste erkänna att jag själv hyste nån sorts märkliga fördomar mot Florakören i många år. Exakt vad de gick ut på kommer jag inte längre ihåg, men de ledde i alla fall till att jag pendlade till min förra kör, Västnyländska kammarkören, i hela 6 år. Efter några år av pendlande till övningarna fick vi en ny sopran som genast frågade mig: ”Varför sjunger du inte i Flora? Det var det bästa jag någonsin gjorde under min studietid i Åbo!” För ett år sedan fick hon mig slutligen övertalad att sjunga in, och på den vägen har jag nu bytt kör helt. Så när vi bloggskribenter satt på planeringsmöte i Sibeliusmuseum och det blev tal om att intervjua en eternell till bloggen tänkte jag genast på Gerd Molander (född Holmberg). Efter en liten paus på drygt två månader fick jag den här veckan igen sätta mig på tåget till Karis för en liten pratstund med min soprankollega (och förstås, hälsa på hela min kära körfamilj från nästan tio år tillbaka).

Gerd sjöng i Florakören åren 1985-1992. Innan hon sjöng in i Flora hade hon inte sjungit så mycket i kör, annat än i skolan och på Raseborgs sommarteater, men hennes pojkvän Ove Molander som redan sjöng i Brahe Djäknar motiverade henne att sjunga in. Redan i april 1986 bar det av på den första turnén: en europa-turné till bland annat Nederländerna och London. Det var också i London som Gerd och Ove förlovade sig, vilket givetvis bidrog till att göra turnén oförglömlig.

En av de mest oförglömliga konserterna Gerd varit med om ägde också rum under denna turné, i St John’s Smith Square i London. Körerna sjöng Adagia de Amore av dirigenten Gottfrid Gräsbeck, med text bestående av ordspråk ur bl.a. Biblen och Koranen, för en mestadels inbjuden publik. Sista satsen har 16 stämmor och det gick som det kan gå med så pass avancerade verk: nån stämma sjönk, en annan steg, och resultatet var en så pass oigenkännlig kombination av tonarter att när de tog om samma sats som extra nummer insåg publiken inte att det var samma sak de just hört.

Det sista verket hon sjöng med Flora i Åbo var Bachs Magnificat. När hon och Ove sedan flyttade till Vasa läste hon i tidningen att Vasa Kammarkör hade uppfört det verket, och därför sökte de sig båda till den kören. Dessutom sjöng de samtidigt också in i Pedavoces. Efter det har de alltid letat upp en ny kör när de flyttat till ny ort: när de bodde i Esbo sjöng de i Jubilate i Helsingfors. När de sedan flyttade tillbaka till hemorten Tenala föll valet på Västnyländska Kammarkören där de nu sjungit sedan 2010. Gerd säger att körsång är ett utmärkt sätt att träffa nya människor när man flyttar till en ny ort, och man kommer in i den lokala kulturen så att säga ”köksvägen”.

De största årliga höjdpunkterna under tiden i Flora var för Gerd adventskonserterna. Fortfarande besöker hon adventskonserterna varje år, för det finns inget bättre sätt att få rätta julstämningen. Därtill minns hon alltid Gottfrid Gräsbecks stora men ödmjuka personlighet, och kan fortfarande höra hans anvisningar för hur ett verk eller en sång ska sjungas. Från Floratiden har hon dessutom vänner för livet och kommer på alla jubileum för att träffa bekanta och njuta av stamrepertoaren som fortfarande till stor del är den samma som då hon själv sjöng i kören. Hon upplever att just det är en av de finaste sakerna med jubiléerna; att så många generationers Floror kan sjunga samma sånger tillsammans, även om det alltid kommer någon ny sång till varje nytt jubileum.

Våriga hälsningar, Tove

Läs också

Kommenteringen är stängd.