Under loppet av tre och halvt års bosättningstid i Finland, vartill jag flyttade från min hemstad Reykjavík, har min uppfattning av samhället och min egen plats däri småningom börjat skiftas från den utländska studerandens tillfällighet till den hemmahörande invandrarens varaktighet: någon dag märks det liksom i förbigående att varje dag känns som nämligen det; en vardag. Anpassning är just sådan en sak som kan först märkas när den har redan hunnit ganska långt.
Liksom det är socialt sett lite konstigt att flytta till en ny stad i ett nytt land med nya språk så kan det också verka svårt att vara nykomling i en grupp var dom flesta andra har redan varit mycket längre tid, men det är förstås så att alla har på någon tidpunkt varit nya och alla minns fortfarande hur det känns. Min nya konstellation den här vårterminen, som medlem i Florakören, har varit en jättetrevlig upplevelse på många olika sätt. Jag kände mig från början alldeles välkommen som en nybörjar-Flora, och som jag ju redan hade insett genom att sjunga med i Åbo universitets kör de senaste tre åren, så är körverksamhet kanske världens bästa fritidsinteresse ifall man tycker om musik och sång och trevligt sällskap. Florakören har dessutom givit mig en bra chans till att öva och aktivera min svenska mera än hittills, eftersom jag flyttade hit för att studera finska språket vid ett finskspråkigt universitet. Jag tycker också särskilt mycket om finlandssvenskan, som för en islänning är säkert det lättaste skandinaviska språket att förstå. Det är också interessant att observera, från ett relativt externt perspektiv, hur svenskan och finskan har påverkat varandra trots alla olikheter i struktur och ordförråd.
Jag tycker alltså om språk helt överhuvudtaget; att studera språk och tänka på dem, att läsa och att skriva, fast det känns kanske lite uttröttande ibland att inte tala sitt modersmål varje dag eller varje vecka. Så är det faktiskt jättebefriende hur flytande en kan känna sig i sången; slippa fokusen en stund av vad det är som skall uttryckas (för det står ju helt klart och svart på vitt i noterna) och istället fokusera helt på hur man vill uttrycka det. Skadar heller inte om sångarsällskapet i fråga har sådan en bra stämning med trevliga människor som Florakören, för att inte tala om härliga broderkören Brahe Djäknar.
Summa summarum: om mitt bästa personliga beslut under det första året i Finland var att sjunga in i en finsk studentkör, så är det nu vidare bekräftat att två finska studentkörer är ungefär 100% bättre än en, och jag har svårt att föreställa mig att det kunde ha hittats en bättre tillökning till min redan trevliga åboländska vardag än precis den fantastiska Florakören.
Erla Elíasdóttir, andra alt i Flora fr.o.m. våren 2013