Jag kunde egentligen vara som vilken annan man som helst – men jag är medborgare i landet Flora, och där är männen en mycket liten minoritet. Nu gissar antagligen de av er som varit i landet helt korrekt att jag ursprungligen kommer från landet Brahe. Av tacksamhet för mitt medborgarskap i landet Flora erbjöd jag mig åt landets medier att skriva om min väg från hemlig agent till den medborgare jag är idag.
Min väg till att bli agent var, som mycket annat i livet, oväntad. Flora är ett grannland till Brahe, och ländernas samexistens har alltid varit fredlig och utan väpnade konflikter, trots en lång gemensam gräns och ekonomiskt beroende av samma naturresurser. Länderna har en gemensam kung, som dock (i likhet med hur det är i många andra monarkier) har en begränsad verkställande makt, och i stället i detta fall en mer musikkulturell roll. Utan vetskap om att min agentutbildning (med specialisering på avlyssning och bandning av viktigt musikaliskt material samt dokumentation av händelser på mikrofilm) en dag skulle komma grannlandet till nytta, utövade jag i ett par år mitt yrke i hemlandet Brahe. Till det landet hade jag några år tidigare kommit från landet Akademen, som inte är ett grannland, men nog befinner sig i samma finska världsdel.
I landet Floras regering fanns en som på något sätt hade fått nys om mitt arbete. Hon var landets dåvarande statsminister Edgren. En dag fick jag ett hemligt meddelande av henne. I meddelandet stod det att mina tjänster behövdes för avlyssning och arkivering i samband med att cirka 30 Flora-politiker, inklusive största delen av regeringen, skulle åka på ett kulturellt statsbesök på hög nivå till den engelska och franska världsdelen. Detta skedde alldeles i slutet av förra millenniet. Regeringen sade sig potentiellt behöva materialet för mer än endast arkivering, närmare bestämt utgivning som musikhistoriskt dokument på CD. Jag tyckte genast att det här skulle bli mitt mest givande agentuppdrag hittills. De få invigda agentkollegerna från Brahe, vilka jag i högsta sekretess delgav denna information på en fest, blev så avundsjuka att de behövde ett par extra snapsar för att komma över det faktum att de inte hade någon chans att få uppdraget.
Kung Långbacka gör sig tillsammans med blivande tullrådet Helenius klar för ett officiellt framträdande med Flora-delegationen i Calais
Flora är ett land som påminner mycket om Brahe. I båda länderna räknas det sjungna ordet som viktigare än det talade. Jag drog därför slutsatsen att det skulle bli ganska enkelt för mig att anpassa mig till Flora-
delegationens kultur, och därmed kunna sköta agentjobbet utan misstankar och farliga situationer, bortsett från att mitt manliga kön kunde väcka en viss uppmärksamhet (på gott och ont). Eftersom största delen av denna uppmärksamhet förväntades vara av det goda slaget, beslöt jag mig för att åka på uppdraget utan förklädnad.
Den stora Flora-delegationen skulle först resa med båt till den svenska världsdelen, och därifrån med buss vidare via de danska, tyska och franska världsdelarna till den engelska världsdelen, där största delen av tiden skulle tillbringas på platser såsom Cambridge, Oxford och London, samt Calais på den franska sidan av Engelska kanalen. För att framgångsrikt klara av mitt uppdrag var jag tvungen att även smälta väl in i gruppen av tre män som var med på statsbesöket. Sällskapet var exklusivt, i och med att en av dessa två andra män var ländernas gemensamma kung, som nämndes ovan. Den andra mannen i vår trio var transportchef, och tillfälligt inkallad från en annan del av den finska världsdelen.
Delegationen, kungen och statsmaskoten (närvarande ministrar: statsminister Edgren, inrikesminister Engstrand, kommunikationsminister Tamelander, kulturminister Jakobsson)
Den nödvändiga graden av försiktighet i agentjobbet var mindre än väntat, eftersom det i Flora-delegationens resekultur denna gång ingick ett extra stort mått av det som i vår gemensamma världsdel brukar kallas ”oma hauska”. Statsbesöket inleddes visserligen lugnt, men delegationens musikkulturella och sociala samhörighet tilltog kontinuerligt under statsbesökets gång, vilket fick vissa (i utomståendes ögon) delvis överraskande sexualpolitiska yttringar. Lyckligtvis äventyrade dessa som sagt inte agentjobbet, utan snarare förenklade det. Det gällde att spela med så mycket som möjligt. Ett praktiskt exempel på detta var när jag under en av båtresorna, enligt några Flora-delegationsmedlemmars önskan, lyckades hjälpa att hindra ett par manliga svenska politiker att försöka bli personliga assistenter till dessa delegationsmedlemmar. Detta gjorde vi gemensamt genom att övertyga männen om att delegationsmedlemmarnas sexualpolitiska inriktning var diametralt motsatt den de hade önskat sig.
Under resans gång introducerades en viss typ av till gräsfamiljen hörande växt, främst för att den kan vara mycket tillfredsställande föda. Den ingick visserligen inte i verksamheten eller maten som serverades under resan, men omnämndes otaliga gånger, även som avslutning under delegationens sista framträdande i Calais. (Det är ofrånkomligt att det här sannolikt låter märkligt för sådana som inte var med på statsbesöket. Det är en risk man får ta när man måste hålla sig till endast ickekonfidentiella fakta.)
Underhållningschef Henriksson introducerar gräsväxten
Eftersom agentarbete ofta innebär långa stunder av väntan då ingenting händer, utökade jag under statsbesökets lopp mitt ansvarsområde även till att försöka hjälpa till med arkivering av lokala politiska affischer. De befann sig tyvärr oftast på svåråtkomliga ställen, och hade krävt kraftigare verktyg samt avledningsmanövrar såsom massdemonstrationer och en statskupp för att komma åt. Det finns en arkiverad affisch från detta statsbesök, men den kunde jag inte få tag på själv, eftersom den fanns i en partilokal som var tillgänglig endast för kvinnor och lokalens (manliga) städare.
Ett missöde var att jag i Oxford blev felinformerad av underrättelsetjänsten om vägen in till centrum. Som följd av detta anlände jag en halvtimme försenad till Flora-delegationens följande socialpolitiska sammanträde. I London, i sin tur, hade den lokala underrättelsetjänsten begått ett ytterligare misstag, och självaste statsministern fängslades tillsammans med en annan Flora-medborgare i en park, men situationen redde upp sig redan samma kväll. För att avleda eventuella spioner utnyttjade både delegationen och jag flitigt tre täcknamn, nämligen Linda Klang, Klaus Lapela, och ett andra kvinnonamn med initialerna V. P. som påminner i någon mån om thailändska, men dessvärre bör censureras här (av underrättelsetekniska och sexualpolitiska orsaker). Det namnet var identiskt med ett slagord som några i delegationen populariserade under en av de första bussresorna. Det blev ett så viktigt slagord att det även förevigades konkret på ett foto där hela delegationen, inklusive regeringen och kungen, var uppställd.
Statsministern fängslad – ett allvarligt misstag
I landet Flora finns vissa traditioner som endast medborgare får vara med om. En av dessa är att efter musikkulturella evenemang gemensamt dricka en gul dryck ur ett anrikt kärl. Att min infiltrering lyckats väl fick jag bekräftelse på då jag som en av mycket få män (och icke-medborgare) kunde delta i denna ceremoni. I det skedet av uppdraget kan det hända att jag redan hade en flyktig tanke på att jag kanske någon dag i framtiden skulle bli medborgare i landet Flora.
När statsbesöket närmade sig sitt slut, blev det aktuellt för mig att se till att Flora-delegationen inte skulle ha kvar någon klar och bestående bild av vad jag sysslat med under resan. I annat fall hade hela resultatet av mitt agentjobb kunnat vara i fara. Drygt 30 glas skumvin (ett för varje närvarande Flora-medborgare), uppe i konferensavdelningen på båten mellan den svenska och finska världsdelen, blev min utvalda metod att sopa igen de sista spåren och misstankarna.
Konsten att sopa igen alla spår (Fotograf: okänd)
Efter avslutat statsbesök ordnade Flora-delegationen ett internt seminarium, till vilket även jag inbjöds, i en museilägenhet i Åbo. Under det seminariet accentuerades vissa politiska yttringar till den grad att några få till platsen senare anlända Brahe-medborgare inte förstod någonting av vad som pågick, utan bara stod och stirrade med häpen min. Att min egen reaktion på Flora-delegationens uppsluppna politiska manifestationer i det skedet inte var likartad tog jag som ett tecken på att jag lyckats anpassa mig väl. Allt bildmaterial från seminariet har censurerats och förklarats vara statshemligheter, och ingen bild publiceras därför här.
Agentarbetet och de musikkulturella evenemangen fortsatte, men några ytterligare statsbesök på hög nivå var inte just då aktuella. Mitt ansvarsområde inkluderade i det här skedet även produktion av affischer till musikkulturella evenemang, och diverse annat som grannlandet Flora ibland behövde hjälp med.
Ett anrikt kärl
Under ett senare stort gemensamt politiskt toppmöte i tiderna kring första advent, med närvarande från båda länderna, fick jag oväntat veta att jag blivit medborgare i landet Flora. Passet (som är litet och vitt och brukar fästas på ländernas officiella klädesplagg) har sedan dess med sin närvaro gjort min festklädsel ännu trevligare att bära än den annars skulle vara, och överträffas endast av ett senare hederstecken från samma land. För medborgarskapet och äran tackar jag alla medborgare i grannlandet Flora!
Benedict Slotte, ex-agent med dubbelt medborgarskap
Bilder: Benedict Slotte